onsdag 13 februari 2013

Folks bemötande

När jag var som störst kunde jag nästan känna människors brinnande blickar i ryggen när jag gick förbi. Det gjorde så ont i mig så många gånger, på affärerna när man köpte nått gott så såg man nästan hur vissa tänkte "har du inte ätit för mycket av sånt". Jag skämdes när jag gick ute och såg hur människor tittade. Jag skämdes för Alexanders skull och slutade hålla honom i handen eftersom jag inte ville att någon skulle se att jag var hans. Jag vet att Alexander aldrig har eller skulle skämmas över mig men jag var rädd att någon som han kände skulle se honom och skratta bakom ryggen på honom. Att gå ut gjode att jag mådde dåligt, jag hatade att gå på stan för jag såg och kände hur folk tittade och barn ska vi inte ens prata om! "mamma varför är hon så tjock", "mamma har du sett vilken tjock tjej" och på detta hör man hur mamman säger "tyst så säger man inte". Då ville jag bara gå genom golvet, levande begravd och dö några veckor. Även fast det sårar mig att barn kan vara ibland lite för ärliga så sårar det mig 100 gånger mera när vuxna människor säger något. När vuxna står och skrattar åt en på stan, man känner sig som en apa i en bur på en cirkus.
Men idag är det helt annurlunda, inte en människa tittar snett, inte ett barn säger nått. Ingen skrattar utan jag får bara komplimanger över hur fin jag blivit. Det gör mig lycklig, såklart. Men alla år som tjock och ett "skratt obejekt" kommer jag aldrig glömma.

Detta hitta jag på en hemsida

"Hej! Om jag stöter på en riktigt fet person så blir jag äcklad. Något jag verkligen inte klarar av är att se dem äta. Hur kan man äta när man är så fet så man behöver två stolar? Skämms inte tjocka personer nått enormt över sig själva? Eller har de lärt sig att leva med detta?

En annan skräckhistoria är ju en tjock individ i för små kläder. Här måste ju verkligen någonting stå helt fel? Hur har dom lyckats få detta självförtroende? Vad ser dom när de tittar i spegeln???

Frågorna är många och svaren få. Finns det någon som delar mina känslor angående tjockisar? Kan någon förklara för mig vad som pågår i deras huvuden?"

Jag menar var är vi på väg. Detta skrämmer mig, äckad av vadå? Övervikiga personer är väl herregud som alla andra med ett par extra kilon här och var.
Åsikter på det personen skriver?
Min är att personen är dum i hvudet!
Massa kramar
<3<3<3

9 kommentarer:

  1. Håller verkligen med dig. Alla oavsett storlek så har man rätt att äta vad man vill och ha på sig vad man vill.
    Det kan finnas så mycket bakomliggande som gör att man är överviktig. All övervikt beror absolut inte på fel matvanor utan på sjukdom.

    Kram ❤

    SvaraRadera
  2. jag håller så med dig. En gång när jag cyklade i en rondell skrek en ung männsika ifrån ett bilfönster från en bil i rondellen och skrek: FATASS!!!!!
    Jag gick rakt hem och dog. Ville inte vara utomhus för man stack ut så i mängden.

    Nu är det nästan jobbigt på andra hållet att alla kommenterar hur mycket jag går ner hela tiden. Säger som att du ärt du fin, och inte mer nu etc etc etc.
    Trött på kroppskommentarerna jag får.

    Att man har så svårt att acceptera hur folk ser ut?!?!?!?!?!

    Bra blogg bTW! Du e GRYM PÅ ATT SKRIVA! :-)

    Kram Bella från malmö

    PS) Har ingen FB eller googlemail, så jag får tyvärr välja anonym.

    SvaraRadera
  3. Hej & tack för en bra blogg.
    Spännande text som VERKLIGEN lyfter fram vilken förakt det finns för det som INTE är inom normen. Inte ovanligt att man hör samtal och åsikter som författaren här leder över "tjocka" personer. Fast ibland skiftar "bytet" gestalt, här handlar det on tjocka, ibland handlar det om invandrare, ibland om homosexuella, ibland om kvinnor etc. etc. Hur kan vi motarbeta den (säkert inlärda) människosyn som hela tiden vill ställa så många utanför?
    Kanske genom att själv försöka att bjuda in "alla" så gott det går :D
    Ha det bäst!
    Jonaz

    SvaraRadera
  4. Håller helt med dig, kunde inte skriva bättre själv!

    SvaraRadera
  5. skit bra skivet du är så bra när du skriver!!!!!

    SvaraRadera
  6. Jag tycker sånt där är så hemskt, jag förstår verkligen inte hur människor kan vara så grymma. Håller med om att personen som skrivit det där är dum i huvudet, och jag önskar denne massa ont. Ang situationerna med barn, så tycker jag nästan att det värsta är just mamman som säger 'tyst, så säger man inte'.. önskar folk var mer vettiga i huvudet. Jag tycker du är skitfin, det tyckte jag innan oxå och det kan vara skönt att höra det oxå från någon annan än din man kanske? Men det gör mig så oerhört GLAD att du delar med dig av alla saker som blir så mkt enklare! Saker i vardagen som inte längre är jobbiga, det gör mig glad ända in i själen att du gjort det här för dig själv, och att du mår bättre och bättre, precis som du förtjänar! Du är så himla härlig och du är grymt stark, fantastisk och så jävla duktig som fortsatt, i medgång och motgång, kämpat på och gått framåt! Du är så himla bäst!! <3 / Josefin Hägglund som vill skicka dig en varm styrkekram

    SvaraRadera
  7. Kunde inte skrivit detta bättre än dig, jätte bra skrivet och det är hemskt att detta är en verklighet för många.

    SvaraRadera
  8. Det är läskigt hur vi dömer efter utseende, jag reagerar på saker som är annorlunda, kom på mig själv med att bli förvånad för kassören var vindögd häromdagen. Hoppas han inte kunde läsa mitt ansiktsuttryck, jag skämdes efteråt. Att skriva sådär om andra människor känns bara väldigt omoget och kan tyda på att personen själv är väldigt rädd för att bli tjock.

    Meditation är jätteenkelt i teorin men kräver självdisciplin i praktiken, syftet är att hitta sin inre ro och kraft. Alla kan, vartsomhelst, närsomhelst, hursomhelst. Man kan sitta på tåget, bussen, hemma, hos frisören, det gäller att kunna koppla bort och inte tänka på någonting ett litet tag. Jag gör det helst hemma med avslappningsmusik och sitter i lotusställning, men det går att ligga ner eller sitta på annat sätt som känns skönt också. Prova!
    Och vanorna går bra hittills, det är jätteroligt!

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  9. Förstår din känsla till 100% och känner igen mig nästan fullt ut. För mig gick det så långt att jag inte längre kände mig trygg och som att jag hade rätt att tex gå på stan själv. Undvek vissa butiker då det kändes som att både personal och andra kunder stirrade på mig typ som "varför är du här? du kan ändå inte ha några av våra kläder?!"

    Usch och fy :(

    SvaraRadera